> Frosten
> _Hans Christian Andersen_
>
> På fönstret i månskenet
> Frost har dragit igenom natten,
> Med en lätt och underbar hand,
> Träd och torn så storslagna,
> Och en bro genom vassen
> Till ett slott mitt i ogräset,
> Allt så underbart rättvist.
>
> När morgonsolen skiner,
> Alla dessa fantasier minskar;
> Sedan ser vi vad som återstår
> Av denna bild av smärtor:
> Endast vattendroppar
> På fönstret så ensamt,
> Från den dimmiga luften stelnat.
>
> Vad som var underbart och lätt
> I det ljusa ljusa månskenet,
> Är nu inget annat än en fläck,
> Och dess skönhet glömde,
> När, i fönsterkarmen,
> I solens gyllene låga,
> Det löser sig ganska av sig själv.