Dikten börjar med att talaren tittar ut mot natthimlen och fångar bilden av en "långsamt fallande måne". Användningen av ordet "slow-dropping" antyder en känsla av tidlöshet och stillhet. Månen är personifierad som ett "spöke", vilket ytterligare bidrar till diktens mystiska kvalitet.
Allt eftersom dikten fortskrider blir bildspråket mer levande och drömlikt. Talaren nämner "silver", "stjärnor" och "vita fåglar", vilket skapar en känsla av förtrollning. Användningen av färger, särskilt upprepningen av "silver" och "vit", bidrar till diktens eteriska ton.
Rytmen i dikten bidrar också till dess stämning och ton. Raderna är korta och ofta uppdelade av kommatecken och streck, vilket skapar en känsla av paus och reflektion. Diktens rytm är långsam och avsiktlig och efterliknar månens långsamma rörelse och den drömlika kvaliteten på bilderna.
Sammantaget skapar diktens bildspråk, i kombination med dess rytm och språkbruk, en stämning eller ton av förundran, mystik och eterisk skönhet. Det framkallar en känsla av tidlöshet och den magiska förvandlingen av världen under månens silverljus.