Helen: Helen är diktens centrala gestalt och presenteras som en förkroppsligande av skönhet och nåd. Talaren hänvisar till henne som "härligheten som var Grekland / och storheten som var Rom", och jämför henne med de stora civilisationerna från det förflutna. Detta tyder på att Helens skönhet överskrider tid och rum och att hon är ett perfektionsideal.
Förlust: Dikten är genomsyrad av en känsla av saknad och längtan. Talaren beklagar att Helen är "borta in i natten" och tilltalar henne som en "avliden ande". Detta tyder på att talaren sörjer förlusten av Helen, antingen för att hon har dött eller för att hon är ouppnåelig för honom.
Minne: Diktens talare förlitar sig på minnet för att hålla Helen vid liv i sitt sinne. Han minns att han såg henne som ett "statligt skepp" som glider genom vågorna och jämför henne med en "hyacint" som har bleknat. Dessa minnen gör att talaren kan upprätthålla en kontakt med Helen trots hennes frånvaro.
Konstens kraft: Dikten i sig är ett exempel på konstens kraft att bevara skönhet och överskrida tiden. Genom att skriftligen uttrycka sin beundran för Helen säkerställer talaren att hennes minne kommer att leva kvar i läsarnas medvetande.
Symbolism: Poe använder flera symboler i dikten för att förmedla sina idéer. Till exempel kan Helens avgång in i natten ses som en symbol för döden eller ouppnåeligheten av ideal skönhet. Hyacinten som bleknar är en symbol för livets och skönhetens förgänglighet.
Sammantaget är "To Helen" en mycket stiliserad och romantisk dikt som fångar talarens intensiva längtan efter en idealiserad och ouppnåelig skönhet. Dikten är fylld med bilder av vatten och vind, och Poes användning av alliteration och assonans skapar en musikalisk och atmosfärisk ton.