Dikten börjar med att talaren iakttar en kråka på ett hemlockträd, svart mot vinterhimlen. När han tittar faller ett lätt damm av snö som täcker kråkans rygg i vitt. Detta oväntade och tillfälliga ögonblick av kontrast mellan den mörka kråkan och den rena snön framkallar en insikt hos talaren.
Talaren reflekterar över att detta ögonblick har gett honom en känsla av frid och klarhet, besläktad med "en gåva från Gud." Han erkänner naturens kraft att förvandla även de mest vanliga och rutinmässiga ögonblicken till något vackert och meningsfullt.
Genom denna enkla observation får talaren en känsla av förnyelse och uppskattning för skönheten som kan hittas även mitt i utmanande eller vardagliga omständigheter. Dikten lämnar läsaren med en kvardröjande känsla av förundran och uppmuntrar till en djupare koppling till naturen.