När det sista ljuset bleknar på den västra himlen,
Och dagens kaos sjunker i stilla vila,
Vi kommer till dig, källan till allt som ligger,
Inuti våra hjärtan, när mörkret tar full krön.
En skara sökare, samlade i samförstånd,
Våra sinnen förenade av Din ledstråd,
Vi för våra tankar fram inför Herren,
I ödmjuk bön böjde vi vårt huvud.
Och när natten omsluter oss i hennes mantel,
Vi känner Din närvaro, runt omkring, inom oss,
En frid sänker sig, som en mild vinds mjuka slag,
Din kärlek, en ledstjärna i den djupaste larm.
Så må det vara, frimurarens vädjan är uppriktig,
En bön som resonerar genom tidens vidsträckta sträcka,
Må din goda vilja och välsignelser närma sig,
Och vägled oss alltid i din heliga etsning.
I enhet och kärlek söker vi din nåd,
Med varje tanke, med varje uttalat ord,
Ge oss styrkan att bära världens famn,
Och låt ditt ljus för evigt röras om.
När mötet avslutas, lämnar vi din helgedom,
Med tacksamhet och hjärtan fyllda av förtjusning,
Vi bär din kärlek, en låga som kommer att fläta sig,
Våra själar för alltid i himmelsk flykt.
Och när vi reser oss för att hälsa den nyfödda gryningen,
Vi bär med oss din eviga gnista,
En stråle av hopp, som aldrig kommer att dras tillbaka,
I varje utmaning kommer vi att finna dess spår.
Så må det vara, vår frimurares löfte till dig,
Att gå livets väg med sanning och omsorg,
I enhet kommer vi för alltid att vara,
Och sprid din kärlek, världen för att verkligen dela.
Låt nu mörkret förvandlas till gudomligt ljus,
När vi återvänder till våra respektive vägar,
Må din närvaro alltid med oss sammanflätas,
Och fyll våra hjärtan med evig nåd.