Dikten målar upp en levande bild av en tågresa genom landsbygden, där spårens rytmiska slag fungerar som ett hjärtslag. I den första strofen fokuserar talaren på det rytmiska "klickandet av hjulen" när tåget skär genom den tysta landsbygden. Tågvisseln läggs till denna rytmiska kakofoni och blir ett kusligt "gällt skrik". Det här ljudet står i skarp kontrast till landskapets fridfulla skönhet, med sina fridfulla fält och månkyssade betesmarker.
Den andra och tredje strofen fokuserar på tågets passage genom de små stationerna och livet för de som väntar där. Högtalaren fångar de flyktiga ögonblicken av anslutning mellan de passerande passagerarna och de väntande figurerna. Ljusen i tågets och stationens fönster avslöjar de mänskliga upplevelserna inomhus, från ensamhet till brådska. Talaren observerar passagerare som läser, stirrar på månen och reflekterar över sina liv, och presenterar ett mikrokosmos av spektrumet av mänskliga känslor och aktiviteter.
Den sista strofen avslutar resan, med tåget som glider och stannar vid talarens destination. "Rusandet av det tysta", ett plötsligt utbrott av tystnad efter resans rytmiska ljud, är en skarp förändring. Högtalaren stiger av under en "kall blek måne", vilket tyder på att resan har tagit dem till en annan värld, långt från de bullriga spåren och stationerna de just lämnat efter sig.
När det gäller litterära grepp är dikten rik på bildspråk och personifiering. Tåghjulen "klickar som ett hjärta" och visslingen skriker "gäll". Månen beskrivs som "kall och blek", och tågstationerna är som "sovande hundar". Johansnes använder också kontrast effektivt för att belysa skillnaden mellan den fridfulla landsbygden och det bullriga tåget, samt stillheten på slutstationen jämfört med resans tumult.
Sammantaget är "Nattåg" en sensorisk skildring av en tågresa som utforskar teman om rytm och kontraster, samtidigt som mänskliga upplevelser vävs in i landsbygdens gobeläng.