Här är varför:
* Webern var en ledande figur i den andra wienska skolan. Denna skola, som även inkluderade Arnold Schoenberg och Alban Berg, fokuserade på atonalitet, serialism och utforskning av nya musikaliska tekniker. Detta är diametralt motsatsen till de karakteristiska särdragen hos neoromantismen.
* Neoromantik uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var en reaktion mot senromantikens upplevda kyla och intellektualism. Neoromantiska kompositörer hämtade ofta inspiration från folkmusik, nationalistiska teman och känslomässig uttrycksfullhet.
* Weberns musik är känd för sin korthet, stramhet och minimalistiska inställning. Han försökte uppnå ett mycket koncentrerat och kontrollerat musikspråk, med gleshet och exakt struktur. Detta är motsatsen till den frodiga, expansiva och ofta känsloladdade stilen av neoromantik.
Även om det kan finnas vissa ytliga likheter när det gäller användningen av melodi och harmoni, är Weberns övergripande inställning till komposition i grunden motsatt till principerna för neoromantik.
Istället för att vara en modell för neomanticism, kan Weberns inflytande ses i utvecklingen av serialism, atonal musik och minimalistisk estetik på 1900-talet. Hans musik fungerade som en viktig inspiration för senare kompositörer som Pierre Boulez, Luciano Berio och Karlheinz Stockhausen.