Här är några exempel på användningen av "profaners" i Shakespeares verk:
- I "Romeo och Julia" använder Romeo termen för att beskriva Montagues och Capulets, de rivaliserande familjerna som fejder och orsakar kaos i Verona. Han utropar:"Förneka din far och vägra ditt namn, / eller, om du inte vill, vara bara svurit min kärlek, / Och jag kommer inte längre att vara en Montague. / Kalla mig men älska, och jag kommer att vara ny döpt; / Hädanefter kommer jag aldrig att bli Romeo." Detta tyder på att Romeo ser familjefejder och samhälleliga förväntningar som profana och helgerånande, vilket hindrar honom från att verkligen förenas med Julia.
- I "King Lear" används termen "profaners" av karaktären Edmund, som planerar att störta sin far, Earl of Gloucester. Edmund hänvisar till kungens döttrar, Goneril och Regan, som "profaners" eftersom de inte respekterar sin fars auktoritet och ägnar sig åt bedrägeri.
- I "Henry IV, del 2" hänvisar Falstaffs karaktär till Lord Chief Justice som "en profan karl" eftersom han upprätthåller lagen och lägger moraliska restriktioner på Falstaffs och hans följeslagares dissolute livsstil.
– I "The Tempest" refererar Calibans karaktär till de skeppsbrutna sjömännen som "profaners" eftersom de stör den naturliga harmonin och renheten på ön.
Sammantaget tjänar termen "profaners" i Shakespeares pjäser till att betona kränkningen eller åsidosättandet av heliga, moraliska eller sociala gränser. Det kan vara ett kraftfullt verktyg för att lyfta fram konflikter, understryka spänningar i samhället och uttrycka moraliska bedömningar.