När den används i en roman kan deus ex machina förekomma i olika former. Det kan handla om en plötslig förändring i hjärtat eller avslöjande som bekvämt räddar huvudpersonen, den oväntade ankomsten av en mäktig individ som löser krisen, eller införandet av ett tidigare okänt element eller faktor som vänder situationen till huvudpersonens fördel.
Deus ex machina anses vara en narrativ brist eftersom den undergräver berättelsens trovärdighet genom att bortse från tidigare etablerade regler eller logiska utvecklingar. Det kan göra att läsarna känner sig missnöjda och inte övertygade av upplösningen, eftersom den verkar vara påtvingad och frånkopplad från resten av berättelsen.
Deus ex machina kan dock användas effektivt om den används kreativt och sparsamt. I vissa fall kan det ge en ironisk twist eller fungera som en humoristisk apparat. Dessutom kan den användas för att kommentera livets oförutsägbara natur och belysa begränsningarna i mänsklig förståelse och kontroll.
Exempel på deus ex machina i romaner inkluderar:
- I Charles Dickens "Oliver Twist" räddar det lägliga ingripandet av Mr Brownlow, en rik och godhjärtad gentleman, Oliver från den skurkaktige Bill Sikes och leder till slut till hans lyckliga slut.
- I H.G. Wells "The War of the Worlds" räddas mänskligheten oväntat från de invaderande marsianerna av en plötslig epidemi av bakterier som de är mottagliga för.
- I J.R.R. Tolkiens "Sagan om ringen", örnarnas aktuella framträdande i Femarméslaget fungerar som en deus ex machina, och räddar huvudpersonerna från ett säkert nederlag.
Att känna igen deus ex machina i en roman kan vara en viktig aspekt av kritisk analys, eftersom det uppmärksammar de tekniker som författare använder för att konstruera sina berättelser och vilken inverkan dessa val har på läsarens upplevelse och tolkning av berättelsen.