_Här är en detaljerad sammanfattning av pjäsen "Antigone" av Sophocles::_
Pjäsen börjar i Thebe, där kung Oidipus döttrar Antigone och Ismene sörjer sina bröders Eteocles och Polyneices död. Efter ett inbördeskrig ansågs Eteocles vara en hjälte för att försvara staden, medan Polyneices stämplades som en förrädare för att ha försökt störta den.
Creon, den nye kungen, dekreterar att Eteokles kommer att få en ordentlig begravning, men Polyneikes kropp måste förbli obegravd och osörjad på grund av hans svek. Antigone, driven av sin hängivenhet till gudarna och familjeplikt, trotsar dekretet och försöker begrava Polyneices själv.
Trots Ismenes vädjanden insisterar Antigone på att gå igenom sin plan. Hon begraver i hemlighet sin bror och använder damm och jord för att täcka honom. Men hennes handlingar upptäcks snart, och Creon konfronterar henne, rasande över hennes olydnad.
Antigone står fast vid sitt beslut och försvarar hennes handlingar och hävdar att hon hedrar gudarnas lagar, som dikterar den korrekta behandlingen av avlidna individer. Hon utmanar också statens auktoritet att överskrida de moraliska skyldigheterna.
Creon förblir oberörd och dömer Antigone att begravas levande i en grotta. Även om hans son Haemon, som är förlovad med Antigone, vädjar för hennes liv, vägrar Creon att ge efter.
När Antigone förs till grottan anländer den blinde profeten Tiresias och varnar Creon att hans envishet kommer att medföra olycka för Thebe. Creon ignorerar honom till en början men går så småningom med på att befria Antigone och begrava Polyneices kropp.
Men när Creon anländer till grottan, finner han att Antigone har hängt sig själv. När Haemon såg henne död, faller han på sitt svärd. Upprörd över sin sons död tar Creon också sitt liv och lämnar staden i sorg och förtvivlan.
Pjäsen avslutas med att refrängen reflekterar över de tragiska händelserna och betonar vikten av att respektera gudomliga lagar, samt att upprätthålla balans och måttfullhet i mänskliga handlingar.
"Antigone" utforskar universella teman som konflikten mellan individuellt samvete och statlig auktoritet, betydelsen av familjeplikt och religiös övertygelse, och konsekvenserna av stolthet och envishet. Det väcker djupgående frågor om rättvisa, moral och gränserna för mänsklig makt.