Dikten är skriven utifrån en persons perspektiv som lyssnar på Orfeus musik och är hänförd av dess skönhet. Personen beskriver hur musiken är så kraftfull att den kan få dem att glömma sina problem och bekymmer och helt enkelt njuta av stunden.
Dikten nämner också hur Orfeus musik hade en djupgående inverkan på naturen. Träden dansade, djuren samlades runt honom och till och med stenarna grät när de hörde honom spela.
Dikten avslutas med att personen reflekterar över musikens kraft och hur den kan föra människor samman och skapa en känsla av enhet.
Meningen med dikten är att musik har makten att överskrida mänskliga begränsningar och föra människor samman. Det är ett universellt språk som alla kan njuta av, oavsett bakgrund eller övertygelse.