1. Personifiering: Rubadiri ger människoliknande egenskaper till naturliga krafter och element. Till exempel personifieras åskvädret som ett "fruktansvärt monster" och regnet som "eldkulor".
2. Similer: Rubadiri använder liknelser för att jämföra åskan med "fjärrvapen" och blixten med "en rasande orm".
3. Metaforer: Han använder metaforer för att beskriva blixten som "tänderna på arga moln" och regnet som "en miljon pärlor".
4. Hyperbol: Rubadiri använder överdrift för att betona stormens intensitet. Till exempel beskriver han regnet som "en lavin av vatten" och åskan som "en kolossal trumma på himlen."
5. Alliterering: Upprepningen av konsonantljud i början av ord används för rytmisk effekt. Till exempel "öronbedövande skyfall" och "darrande träd".
6. Onomatopoeia: Rubadiri använder ord som imiterar ljud, som "boom" och "vrål", för att förstärka den sensoriska upplevelsen av stormen.
7. Rim: Användningen av ord med liknande ljud i slutet av raderna används för att skapa en känsla av musikalitet och rytm i dikten. Till exempel "skyfall" och "vrål".
8. Symbolism: Rubadiri använder symboler för att förmedla djupare betydelser. Det annalkande åskvädret kan ses som en symbol för förestående konflikt, medan den våldsamma stormen kan symbolisera den mänskliga existensens turbulens och kaos.
9. Bilder: Genom hela dikten använder Rubadiri levande bilder för att skapa en sensorisk upplevelse för läsaren, så att de kan visualisera och känna intensiteten i det afrikanska åskvädret.
10. Enjambment: Rubadiri använder enjambment, där en mening eller en fras går över från en rad till nästa utan paus, för att skapa en känsla av kontinuitet och brådska.