Shelleys uppväxt påverkades mycket av hennes föräldrars radikala idéer. Hon utbildades hemma och hade tillgång till sin fars omfattande bibliotek, som innehöll verk av filosofer som Voltaire, Rousseau och Godwin själv. Shelley var också en glupsk läsare av skräck och gotisk fiktion, vilket senare skulle påverka hennes författarskap.
1814 träffade Shelley poeten Percy Bysshe Shelley, som blev hennes man året därpå. År 1816 reste Shelleys till Genève, Schweiz, med sin vän Lord Byron. Sommaren 1816 var en avgörande tid för Shelley. Det var under denna tid som hon kom på idén till Frankenstein.
Idén till Frankenstein fick Shelley under en spökhistorietävling bland gruppen. Byron föreslog att var och en av dem skulle skriva en berättelse om ett spöke, och Shelley började tänka på idén om en varelse skapad av kroppsdelar och väckts till liv. Hon var också influerad av de vetenskapliga experiment som utfördes i Genève vid den tiden, som Luigi Galvanis, som upptäckte att elektriska strömmar kunde få döda grodben att rycka.
Shelley började skriva Frankenstein sommaren 1816, och hon avslutade den våren 1817. Romanen publicerades först anonymt i januari 1818. Det var inte förrän i den andra upplagan, utgiven 1823, som Shelleys namn dök upp som författare.
Frankenstein blev en omedelbar succé och har sedan dess blivit en klassiker inom gotisk fiktion. Den har anpassats till många filmer, tv-program och andra konstverk. Shelleys roman är en kraftfull utforskning av teman som livets och dödens natur, farorna med vetenskaplig hybris och vikten av kärlek och medkänsla.