Vad är opus proprium?

Opus proprium (latin för "riktigt arbete") är en term som används inom teologi och filosofi för att referera till det unika och specifika kall eller kallelse som varje människa har i livet. Det är tanken att varje person har ett särskilt syfte eller uppdrag att uppfylla, vilket är skilt från alla människors allmänna kallelse att älska Gud och nästa.

Begreppet opus proprium förstås ofta i relation till idén om kallelse, som i religiös mening syftar på den gudomliga kallelsen eller inbjudan till ett visst tillstånd eller livsförlopp, såsom äktenskap, prästerskap eller klosterväsende. Opus proprium är dock inte begränsad till dessa specifika kallelser, utan gäller snarare den unika uppmaning som varje person får att leva ut sitt liv på ett troget och ansvarsfullt sätt, i enlighet med sina gåvor, talanger och omständigheter.

I dess vidaste bemärkelse kan opus proprium förstås som det unika bidrag som varje person är kallad att göra till världen och den mänskliga gemenskapen. Detta kan innebära specifika roller eller yrken, kreativa ansträngningar, tjänstehandlingar eller helt enkelt sättet på vilket en person lever sitt liv och interagerar med andra. Den specifika karaktären hos ens opus proprium förstås uppenbaras genom urskillning och reflektion, såväl som genom bön och dialog med Gud eller andra källor till visdom och vägledning.

Idén med opus proprium betonar varje persons individuella ansvar och handlingsfrihet för att upptäcka och uppfylla sitt kall, och belyser den unika och oersättliga roll som varje person spelar för att bidra till världens tillväxt, blomstrande och omvandling.