Här är en sammanfattning av hans motiveringar:
* Mästare det impopulära: När Durand-Ruel började samla impressionistiska verk på 1870-talet ansågs de vara chockerande och revolutionära. Gallerier ville inte röra dem, kritiker hånade dem och allmänheten ignorerade dem till stor del. Han trodde på deras konstnärliga förtjänster och såg deras potential, även när ingen annan gjorde det.
* Finansiell risk: Genom att öppna privata gallerier fick han full kontroll över vilka konstnärer han visade och priserna han satte. Han kunde sälja direkt till samlare, förbi den etablerade konstvärlden som var resistent mot impressionismen. Detta var en enorm ekonomisk risk, eftersom rörelsen inte var kommersiellt framgångsrik vid den tiden.
* Bygga en marknad: Genom att visa upp impressionistiska målningar och skulpturer i sina gallerier introducerade han dem för en bredare publik och odlade uppskattning för deras unika stil. Han höll många utställningar i Paris och London och byggde tålmodigt upp en marknad för denna konst.
* Marknadsföring av enskilda artister: Durand-Ruel var inte bara intresserad av impressionismen som rörelse; han brinner för de individuella artisterna som var inblandade. Han blev en hängiven anhängare av artister som Monet, Renoir, Degas och Manet, som arbetade för att säkra deras ekonomiska trygghet och främja deras karriärer.
Det handlade inte bara om att inrätta ett galleri. Det handlade om att använda sina gallerier som plattformar för att kämpa för en ny konstnärlig rörelse och säkra dess plats i historien. Hans vision och engagemang ledde slutligen till erkännande och uppskattning av impressionismen, vilket banade väg för dess bestående arv.