Huvudteman för Sonnet 18 är:
Kärlek: Dikten är en hyllning till kärleken och skönheten hos talarens älskade. Talaren är helt förtjust i sin älskade och tror att hon är den vackraste och mest perfekta personen i världen.
Natur: Talaren använder naturen som en metafor för skönheten och perfektionen hos sin älskade. Han jämför henne med en sommardag, en ros och en juvel.
Odödlighet: Talaren tror att hans älskades skönhet aldrig kommer att blekna, inte ens efter att hon dör. Han säger att hennes skönhet kommer att vara "evig sommar" och att hon kommer att "leva i skönheten i sitt utseende".
Sonett 73 av William Shakespeare är en mer dyster och reflekterande dikt. Det handlar om talarens kontemplation över sin egen dödlighet och dödens oundviklighet. Sonetten börjar med att talaren säger att han är "trött på allt detta", vilket betyder att han är trött på livet och världen. Han fortsätter med att säga att han hellre skulle dö än att leva i en värld där allt är tillfälligt och föremål för förändring.
Huvudteman för Sonnet 73 är:
Dödlighet: Dikten är en meditation över talarens egen dödlighet och dödens oundviklighet. Talaren är medveten om att han blir äldre och att han så småningom kommer att dö.
Beständighet: Talaren reflekterar över livets och världens förgänglighet. Han säger att allt är föremål för förändring och förfall, och att ingenting varar för evigt.
Desire for Death: Talaren uttrycker en önskan om döden och säger att han hellre skulle dö än att leva i en värld där allt är tillfälligt och kan förändras.
Jämförelse och kontrast:
Även om båda sonetter är av samma författare, har de väldigt olika teman. Sonnet 18 är en glädjefylld hyllning av kärlek och skönhet, medan Sonnet 73 är en dyster och reflekterande meditation över dödlighet och förgänglighet. Sonnet 18 är fylld av hopp och optimism, medan Sonnet 73 är fylld av förtvivlan och pessimism. Men båda sonetter är vackra och rörande konstverk som ger en inblick i den mänskliga upplevelsen.