* Ironi i situationen: Detta är kanske den vanligaste typen. Hela boken bygger på detta:
* Gudarnas beroende av Percy: Trots sin enorma kraft behöver de olympiska gudarna Percy för att besegra Kronos. Profetian säger uttryckligen att endast ett barn av de tre stora kan besegra Kronos, vilket visar hur de mäktiga gudarna är beroende av en till synes vanlig tonåring.
* Lukas svek: Luke, Percys vän och mentor, visar sig vara huvudskurken, Kronos mästare. Detta oväntade svek skapar en gripande och tragisk twist.
* Camp Half-Bloods sårbarhet: Halvgudarnas fristad, Camp Half-Blood, är under konstant attack från titanerna. Detta är ironiskt med tanke på att det är tänkt att vara en fristad.
* Dramatisk ironi: Detta inträffar när publiken vet något som karaktärerna inte vet.
* Percys härkomst: Läsaren vet att Percy är Poseidons son långt innan han får veta denna sanning. Detta skapar spänning och förväntan när Percy kämpar för att förstå sin identitet.
* Lukas öde: Läsaren är medveten om Lukes yttersta öde, hans offer för att rädda Annabeth, även om Luke själv inte vet att detta kommer att bli hans slut.
* Verbal ironi: Denna form är mindre framträdande men fortfarande närvarande:
* Percys "krafter": Percys "krafter" beskrivs ofta som svagheter, som hans dyslexi och ADHD. Detta är ironiskt eftersom dessa "svagheter" faktiskt är hans styrkor som halvgud.
* Gudarnas löften: Gudarna ger ofta löften som de inte kan eller inte håller, vilket skapar en känsla av ironi.
Sammantaget förstärker användningen av ironi i The Last Olympian berättelsen genom att lägga till spänning, humor och en känsla av komplexitet till karaktärerna och deras relationer. Den belyser teman som öde, makt och det mänskliga tillståndet, vilket ger djup till den episka striden mot titanerna.