Under renässansen uppstod ett förnyat intresse för realism, särskilt inom konstområdet. Konstnärer som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Raphael strävade efter att skildra den mänskliga formen och den naturliga världen med större noggrannhet och realism. Detta fokus på realism speglade en förskjutning bort från medeltidens stiliserade och symboliska konst och en önskan att fånga essensen av den synliga världen.
På 1800-talet växte realismen fram som en distinkt rörelse inom litteratur, konst och filosofi. Det filosofiska begreppet realism blev förknippat med tron att verkligheten är oberoende av sinnet och att mänsklig förståelse är begränsad till den empiriska sinnesupplevelsens värld. Realistiska filosofer, som John Locke och David Hume, hävdade att kunskap härrör från observationer och erfarenheter av den yttre världen snarare än från medfödda idéer eller abstrakta resonemang.
På litteraturens område uppstod realismen som en reaktion mot den romantiska och sentimentala litteratur som dominerat den tidigare eran. Realistiska författare som Honoré de Balzac, Gustave Flaubert och Charles Dickens försökte skildra livet på ett objektivt och sanningsenligt sätt och skildra vanliga människor och vardagliga situationer utan att idealisera eller romantisera dem. Realistisk litteratur fokuserade på detaljerad observation och korrekt representation av 社会, ofta på sociala och politiska frågor.
Realismens utveckling påverkade också andra konstnärliga rörelser, särskilt inom måleri och fotografi. Realistiska målare, som Jean-François Millet och Courbet, fokuserade på att skildra scener från vardagslivet och arbetarklassen, medan fotografer, som Lewis Hine och Jacob Riis, använde sitt medium för att dokumentera sociala förhållanden och öka medvetenheten om sociala frågor.
Inom filosofin fortsatte utvecklingen av realismen under hela 1900-talet och påverkade olika tankeskolor, såsom logisk positivism, analytisk filosofi och vetenskaplig realism. Realistiska filosofer argumenterade för verklighetens objektiva natur och vikten av empiriska bevis för att förstå världen.
Sammanfattningsvis har realismen sina rötter i antik grekisk filosofi och konst, men den fick en framträdande plats under renässansen innan den blev en distinkt rörelse inom litteratur, konst och filosofi på 1800-talet. Realism inom olika områden betonar vikten av att korrekt representera och förstå världen som den är, baserat på empiriska observationer och erfarenheter.