Disengagement-teorin har också kritiserats för att förbise betydelsen av socialt stöd senare i livet.
- Enligt Jerrome och Manheimer (1984) beaktade teorin om frigörelse inte i tillräcklig grad rollen av *externa variabler*, såsom social miljö och möjligheter, för att forma äldre vuxnas beteende.
– De hävdar att frigörelse inte nödvändigtvis är oundvikligt eller önskvärt och att äldre vuxna kan och förblir aktiva och engagerade i det sociala livet när de har möjlighet till det.
– De antyder också att frigörelse kanske inte är ett tecken på psykiskt välbefinnande, som teorin föreslår, utan snarare ett svar på sociala krafter som driver äldre vuxna ut ur samhället.