Sigmund Freud använde den grekiska mytologin om kung Oidipus för att utveckla sin psykoanalytiska teori om Oidipuskomplexet, som är ett universellt utvecklingsstadium där barn upplever attraktion och begär till sin förälder av motsatt kön och svartsjuka och hat mot sin samkönade förälder.
Enligt Freud uppstår denna konflikt för att ett barns första kärleksobjekt är deras mamma. Men när de blir äldre inser barn att deras pappa är det främsta hindret för deras relation med sin mamma. Detta leder till känslor av svartsjuka och hat mot fadern och en önskan att ersätta honom.
För pojkar är denna konflikt särskilt intensiv eftersom de också måste brottas med rädslan för kastrering från sin far. Denna rädsla har sina rötter i myten om kung Oidipus, som omedvetet dödade sin far och gifte sig med sin mor. Efter att ha lärt sig sanningen stack Oidipus ut sina egna ögon och förvisade sig själv från Thebe.
Freud trodde att alla pojkar går igenom en liknande konflikt, men inte alla med så extrema konsekvenser. Han trodde också att tjejer upplever en liknande konflikt, som han kallade Electra-komplexet.
Oidipuskomplexet är ett kontroversiellt koncept som har utmanats av många andra psykologer och psykoanalytiker. Det är dock fortfarande ett grundläggande begrepp i freudiansk teori och har påverkat vår förståelse av mänsklig utveckling och beteende.