Även om bilden av Marilyn Monroes vita klänning som böljar upp när ett tunnelbanetåg passerar är omedelbart igenkännbar och väcker en känsla av spontanitet, var det faktiskt ett noggrant orkestrerat ögonblick.
Här är varför:
* Scenen upprepades många gånger: Filmningen involverade flera tagningar och inställningar för att få den perfekta bilden. Klänningen som blåste upp uppnåddes av kraftfulla fläktar placerade strategiskt för att skapa vindeffekten.
* Marilyn Monroes klänning: Den vita klänningen var inte vilken klänning som helst; den designades specifikt för scenen, med ett lätt tyg som är tänkt att bölja lätt.
* Allmänhetens reaktion: Filmteamet anställde till och med statister för att reagera på klänningen, vilket förstärkte scenens realism.
Därför, även om bilden av "tunnelbaneklänning"-scenen har blivit synonym med oplanerade, spontana ögonblick, var det en noggrant utformad, teatral produktion.