Medan Shakespeares karaktärer ofta berömmer för sitt djup, gäller termen "tredimensionell" specifikt för deras realistiska skildring i termer av:
* Psykologiskt djup: Deras motiv är komplexa och drivs av en kombination av känslor, önskningar och tidigare erfarenheter. Till exempel är Hamlets sorg, ilska och önskan om hämnd alla vävda, vilket leder till hans obeslutsamhet och interna konflikter.
* moralisk tvetydighet: De är inte alltid hjältar eller skurkar, utan kan både goda och dåliga handlingar. Hamlet är till exempel både en tankeväckande och medkännande prins och en hämndig och obeslutsam.
* realistisk skildring: Deras personligheter, motivationer och beteenden är trovärda och relatabla. De upplever en rad mänskliga känslor och gör misstag som är förståeliga med tanke på deras omständigheter.
Hamlets karaktärer är särskilt välkända för sin tredimensionalitet:
* Hamlet: Han är en komplex och motstridig huvudperson som kämpar med sorg, hämnd och existentiella frågor. Han är ofta obeslutsam, men också kapabel till stor passion och intelligens.
* Claudius: Han är inte bara en skurk, utan en komplex karaktär som drivs av ambition och lust. Han är både manipulativ och charmig, vilket gör honom till en övertygande antagonist.
* Ophelia: Även om hon ofta framställs som passiv, är hon en ung kvinna som kämpar med sorg, galenskap och samhälleliga förväntningar. Hennes härkomst till vansinne är en kraftfull utforskning av kvinnlig sårbarhet i ett patriarkalt samhälle.
Sammanfattningsvis är tredimensionella karaktärer som de i Hamlet det som gör spelet så varaktiga och övertygande. De är inte bara arketyper utan komplexa, nyanserade individer som fortsätter att resonera med publiken århundraden senare.