Hamlet kritiserar starkt den överdrivna sorgen som visades vid hans fars begravning. Han är särskilt bekymrad över de falska och ytliga uttrycken av sorg, som han ser som ett svek mot sin fars minne och en uppvisning i hyckleri. Han hånar sin mor, drottning Gertrude, för hennes förhastade omgifte med sin farbror, Claudius, inom två månader efter faderns död, och kommenterar hur snabbt hovets tårar har förvandlats till fest och fest.
Sociala seder
Hamlet föraktar de sociala konventioner och ytliga artigheter som styr det danska hovet. Han tycker att de är konstgjorda och ouppriktiga, och anser att de utarbetade formaliteterna och artiga interaktionerna är en form av bedrägeri och förvirring. Han är också kritisk till den sociala hierarkin och hovmännens sycophantiska beteende, som han ser som oberäkneliga och servila.
Moralisk korruption
Hamlet äcklas av den moraliska korruption och förfall som genomsyrar det danska hovet. Han ser en värld fylld av svek, svek och lust, och han känner en djup känsla av besvikelse och förtvivlan. Avslöjandet av hans fars mord, hans mors incestuösa äktenskap och hyckleriet hos omgivningen krossar hans tro på den mänskliga naturen och får honom att ifrågasätta livets syfte och värde.