1. Repetitionsprocess :På Shakespeares tid var repetitionerna relativt informella och innebar inte samma nivå av detaljerad regi och förberedelser som de gör idag. Skådespelare lärde sig ofta sina repliker och blockering på plats under de första föreställningarna av pjäsen. Under 1900-talet blev repetitionerna mycket mer strukturerade, med regissörer som tog en mer aktiv roll i att vägleda skådespelarnas framträdanden och se till att varje detalj var noggrant planerad och utförd.
2. Repertory System :Shakespeares teatersällskap, Lord Chamberlain's Men, opererade på ett repertoarsystem, vilket innebär att de framförde en annan pjäs varje dag. Detta krävde att skådespelarna var mycket anpassningsbara och snabbt kunde lära sig nya roller. På 1900-talet flyttade de flesta teatrar bort från repertoarsystemet och fokuserade istället på att producera en enda pjäs för en längre upplaga.
3. Turné :Shakespeares sällskap turnerade i hela England, reste från stad till stad och uppträdde på olika ställen. Detta krävde att skådespelarna ständigt var i rörelse och anpassade sig till olika föreställningsutrymmen. Under 1900-talet blev teatrarna mer centraliserade och de flesta uppsättningarna ägde rum på etablerade lokaler.
4. Målgruppsinteraktion :På Shakespeares tid var publiken mycket mer vokala och interaktiva än de är idag. Skådespelare engagerade sig ofta direkt med publiken, och det var vanligt att groundlings (publikens medlemmar som stod i gropen av teatern) häcklade eller interagerade med skådespelarna under föreställningen. Under 1900-talet blev publiken allt mer passiv och avstod från att interagera med skådespelarna.
5. Publikens sammansättning :Shakespeares pjäser framfördes för ett brett spektrum av publik, från kungligheter och adelsmän till allmoge och hantverkare. Detta krävde en delikat balans i pjäsens innehåll och språk för att tilltala en mångfaldig publik. På 1900-talet började teatrar att vända sig till mer specifik publik, och pjäser blev mer skräddarsydda för särskilda demografier och intressen.
Sammantaget återspeglade Shakespeares dagliga rutin teaterns dynamiska och samarbetande karaktär under den elisabetanska eran, medan 1900-talets dramatiker verkade inom ett mer raffinerat och strukturerat teatersystem.