Pojkskådespelare tränades att spela kvinnliga karaktärer på ett övertygande sätt. De ägnade ofta år åt att fullända sina röster, rörelser och manér för att göra sina föreställningar så realistiska som möjligt. Även om denna praxis kan verka ovanlig för modern publik, var den allmänt accepterad och uppskattad under Shakespeares tid. Faktum är att vissa pojkskådespelare blev berömda artister och fick stor berömmelse för sin förmåga att gestalta kvinnliga karaktärer.
Rollbesättningen av pojkskådespelare påverkade också hur kvinnliga karaktärer skrevs och porträtterades i Shakespeare-pjäser. Shakespeare skrev ofta komplexa och mångfacetterade kvinnliga karaktärer, men de var fortfarande begränsade av begränsningarna av deras kön. Till exempel förväntades kvinnliga karaktärer ofta vara dygdiga, blygsamma och undergivna. Pjäserna utforskar ofta de utmaningar som kvinnor står inför i ett mansdominerat samhälle och de konflikter som uppstod mellan deras personliga önskningar och samhällets förväntningar. Trots dessa begränsningar uppvisar Shakespeares kvinnliga karaktärer en rad känslor, intelligens och handlingskraft, vilket framhäver hans behärskning i att skapa komplexa och övertygande karaktärer.
Även om bruket att använda pojkskådespelare för att spela kvinnliga roller i Shakespeare-pjäser kan verka ovanligt med dagens mått mätt, var det en betydande aspekt av den tidens teaterkultur. Det påverkade hur kvinnliga karaktärer skrevs, framfördes och uppfattades av publiken och gav en unik dimension till den teatrala upplevelsen av Shakespeares pjäser.