Under hela pjäsen är Hamlet upptagen av tankar om dödlighet och det mänskliga livets flyktiga natur. Han överväger självmord som ett sätt att undkomma smärtan och lidandet han upplever, men är tveksam på grund av sin rädsla för vad som kan komma efter döden. Spökets beskrivning av livet efter detta som en plats för "oupptäckt land" bidrar bara till Hamlets oro, eftersom han inte kan vara säker på om det innehåller frälsning eller evigt straff.
Hamlets besatthet av döden får honom att fundera över tillvarons natur och meningen med livet. Han engagerar sig i filosofiska diskussioner med andra karaktärer, som sin vän Horatio, om själen, livet efter detta och konsekvenserna av våra handlingar. Hamlets kontemplation av dessa djupa frågor speglar hans djupt rotade existentiella kris, som förstärks ytterligare av spökets närvaro.
Sammanfattningsvis fungerar spöket i Hamlet som en katalysator för Hamlets existentiella kontemplation, vilket får honom att uppehålla sig sjukligt vid livet efter detta. Spökets avslöjanden och Hamlets efterföljande utforskande av liv och död utgör ett centralt tema i pjäsen, vilket ger djup och komplexitet till Hamlets karaktär och den övergripande berättelsen.