Pojkskådespelare tränades från unga år i skådespeleri, sång och dans. De ansågs vara mycket skickliga artister, och deras prestationer hyllades ofta av kritiker. Men de var också föremål för strikta moraliska koder och förväntades upprätthålla en hög standard av dygd.
Bruket att använda pojkskådespelare för att spela kvinnliga roller var inte bara en fråga om bekvämlighet. Det sågs också som ett sätt att skydda kvinnor från scenens faror. På den tiden ansågs det vara olämpligt för kvinnor att framträda offentligt, och de ansågs också vara för svaga och känsliga för att stå emot påfrestningarna med att uppträda.
Användningen av pojkskådespelare i elisabethansk teater hade en betydande inverkan på utvecklingen av drama. Det gjorde det möjligt för ett större utbud av roller att spelas, och det bidrog till att skapa en mer realistisk och trovärdig gestaltning av kvinnliga karaktärer. Det bidrog också till utvecklingen av det moderna konceptet med skådespelaren, som någon som kan förkroppsliga en mängd olika roller, oavsett kön.