1. Övernaturliga övertygelser: Vidskepelse och tro på häxkonst var utbredd under den elisabetanska eran. Många människor trodde på häxornas makt och deras förmåga att besvärja, påverka händelser och manipulera mänskliga angelägenheter. Som ett resultat skulle publiken troligen ha varit mottaglig för de övernaturliga elementen i pjäsen, och sett häxorna som trovärdiga och skräckinjagande figurer.
2. Rädsla och misstänksamhet: Under den tiden förekom intensiva häxjakter och förföljelser i Europa, inklusive England. Skildringen av häxor i "Macbeth" skulle ha fått genklang med publikens befintliga rädsla och fördomar om häxkonst. Framställningen av häxorna som moraliskt tvetydiga, kapabla till både gott och ont, kunde ha ökat känslan av obehag och oro hos publiken.
3. Moral och religiös kontext: Pjäsen speglar dåtidens rådande moraliska och religiösa övertygelser, som var starkt influerade av kristendomen och den protestantiska reformationen. Häxornas trots mot auktoriteter, deras umgänge med onda andar och deras manipulation av Macbeths ambitioner skulle ha setts som moraliskt förkastligt och ett hot mot den etablerade sociala och religiösa ordningen. Publikens reaktion på häxorna skulle ha formats av dessa moraliska och religiösa övertygelser.
4. Dramatisk presentation: Häxornas utseende och beteende på scenen skulle också ha påverkat publikens reaktion. Shakespeares användning av språk, bildspråk och scenanvisningar skapar en kraftfull och oroande atmosfär. Häxornas besvärjelser, deras groteska fysiska framträdanden och deras interaktioner med Macbeth skulle ha ökat känslan av skräck och det övernaturliga i pjäsen.
Det är viktigt att notera att även om publiken sannolikt skulle ha blivit fängslad av häxornas närvaro, kan deras reaktioner variera mycket beroende på deras individuella övertygelser, rädslor och fördomar. Vissa kan ha sett häxorna som rent onda och hotfulla, medan andra kan ha sett dem som symboler för frestelser, moralisk korruption eller till och med samhällsomvälvningar.