2. Social status: Skådespelare var inte högt ansedda i det elisabethanska samhället. De sågs ofta som vagabonder eller skurkar, och deras yrke ansågs olyckligt. Vissa skådespelare lyckades dock uppnå berömmelse och respekt, särskilt de som uppträdde för det kungliga hovet.
3. Reseföretag: De flesta skådespelare under renässansen var medlemmar i turnerande företag. Dessa företag skulle resa från stad till stad och uppträda på inngårdar, rådhus och andra offentliga utrymmen. De skulle ofta framföra flera pjäser på en enda dag, och skådespelarna måste vara tillräckligt mångsidiga för att spela en mängd olika roller.
4. Improvisation: Skådespelare under renässansen förväntades vara skickliga improvisatörer. De måste ofta skapa dialog på plats, och ibland måste de till och med sjunga, dansa eller utföra akrobatik.
5. Teaterkonventioner: Den elisabethanska scenen var en helt annan plats än den moderna teatern. Det fanns ingen gardin, och skådespelarna skulle uppträda på en upphöjd plattform som var omgiven av publiken. Uppsättningarna var minimala och skådespelarna måste använda sin fantasi för att skapa en illusion av olika platser.
Trots utmaningarna var skådespeleriet under renässansen ett levande och spännande yrke. Det var en tid av stor innovation och experimenterande, och skådespelarna som arbetade under denna period hjälpte till att skapa några av världens mest varaktiga teaterverk.