Ironin uppstår av att själva ambitionen och hänsynslösheten som drev henne i början i slutändan blir hennes undergång. Skulden för att ha mördat Duncan och anklagat andra för brottet börjar tära på hennes samvete. Hon blir hemsökt av visioner och börjar uppleva sömngångsepisoder. Hennes berömda sömngångsscen i akt V, där hon försöker tvätta bort det imaginära blodet från sina händer, är en kraftfull symbol för hennes inre plåga och upplösningen av hennes mentala tillstånd.
Ironin förstärks av kontrasten mellan hennes tidigare självförtroende och hennes slutliga nedstigning till galenskap. Hennes mentala sammanbrott avslöjar bräckligheten i hennes styrka, eftersom hon bara blir en skugga av sitt forna jag. Denna förvandling från en beslutsam och ambitiös kvinna till en skuldtyngd och psykologiskt trasig individ fungerar som en gripande påminnelse om konsekvenserna av okontrollerad ambition och skuldens destruktiva kraft.
Dessutom sträcker sig ironin till det faktum att Lady Macbeth blir offer för sitt eget intrig. Hennes önskan att bli fri från skuld leder henne till att söka tröst i sömngången, men det är under dessa episoder som hon avslöjar sin skuld och inkriminerar sig själv och sin man. De handlingar hon vidtar för att undkomma sin mentala ångest slutar med att plåga henne ytterligare och besegla hennes öde.
Sammantaget ligger ironin i Lady Macbeths mentala tillstånd i kontrasten mellan hennes initiala styrka och beslutsamhet, och hennes slutliga förvandling till en skuldbekymrad och krossad individ. Hon blir en varnande berättelse om farorna med ambition och de destruktiva konsekvenserna av att ignorera sitt samvete.