I en skolas salar utspelar sig en scen,
Där man söker makt, gäller en annan kontroll.
En översittare strövar omkring, med ord som svider,
Ett barn ensamt lider.
Översittarens röst, en skarp refräng,
Slänger hån och förolämpningar som obevekligt regn.
Även på lekplatser, i klassrum och i korridorer,
Offret bär denna smärta, utan att veta vad han ska göra.
Genom tårar och rädslor möter de varje dag,
Glädjen att lära bleknar och försvinner.
Självtvivel skuggar deras en gång ljusa leende,
När de ifrågasätter sitt värde hela tiden.
Men i denna berättelse om mörker och förtvivlan,
En strimma av hopp börjar dyka upp.
Vänskap ger stöd, en hand att hålla,
Uppmuntra offret att vara djärv.
Med viskade ord samlas de nära,
Slåss tillbaka med styrka, kastar ut rädsla.
Tillsammans står de, en formidabel vägg,
Skydda sin vän, bryta översittarens träl.
Lärare och rådgivare lånar ut sitt öra,
En omtänksam gemenskaps röster de hör.
De lyssnar på offrets svåra situation,
Leder hjärtan mot det som är rätt.
Program dyker upp för att öka medvetenheten,
Bygga empati och sprida vänlighet.
Mobbning konfronteras, dess grepp släpps,
Genom att stärka offret ökade deras själ.
Så låt oss stå tillsammans, enade och starka,
Inget utrymme för mobbare bland oss hör hemma.
Med medkänsla och beslutsamhet framför vi vår vädjan,
För varje barn förtjänar en chans att vara ledig.