2. Situationsironi: Abigail anklagar andra oskyldiga människor för häxkonst för att distrahera från sin egen affär med John Proctor och anklagar ironiskt nog andra för samma brott som hon har begått.
3. Verbal ironi: I akt II låtsas Abigail vara drabbad av andar och anklagar Mary Warren för häxkonst. Mary protesterar mot att Abigail ljuger, men Abigail svarar:"Jag hoppas att du inte tvivlar på mitt omdöme." Detta är ironiskt eftersom Abigail är den som faktiskt ljuger, och hon anklagar Mary för att ljuga.
4. Kosmisk ironi: De oskyldiga karaktärerna i pjäsen, som John Proctor och Rebecca Nurse, straffas i slutändan, medan de skyldiga karaktärerna, som Abigail och Thomas Putnam, får fly. Detta är ironiskt eftersom det går emot våra förväntningar på rättvisa och moral.
5. Historisk ironi: Häxprocesserna i Salem var baserade på verkliga händelser som ägde rum 1692. Pjäsen skrevs dock av Arthur Miller 1953, under McCarthy-eran. Millers pjäs är en allegori över McCarthy-eran, och den använder Salems häxprocesser för att kommentera farorna med masshysteri och maktmissbruk.