De som tycker att slutet är upplyftande och hjärtevärmande pekar på att det för de två huvudkaraktärerna, Raymond och Charlie, närmare varandra. I början av filmen framställs Raymond som nästan känslomässigt otillgänglig, medan Charlie är självcentrerad och upptagen av sina egna problem. Men i slutet av filmen har de bildat ett genuint och varaktigt band, och Charlie har kommit att uppskatta sin brors unika gåvor. Dessutom kan Raymond finna ett mått av frid och lycka i grupphemmet där han är placerad.
De som tycker att slutet är bitterljuvt eller deprimerande pekar å andra sidan på att det är oklart om detta nyfunna band kommer att räcka för att uppehålla Raymond och Charlie i längden. Raymond kämpar fortfarande med sin autism och kommer sannolikt alltid att behöva någon form av vård, medan Charlie har ett hektiskt och krävande liv som kan göra det svårt för honom att tillbringa mycket tid med sin bror. Dessutom framställs grupphemmet där Raymond är placerad som en ganska steril och opersonlig miljö.
I slutändan är slutet på Rain Man en fråga om personlig tolkning, och det finns inget rätt eller fel svar. Det är dock utan tvekan ett tankeväckande och känslomässigt kraftfullt slut som lämnar ett bestående intryck på tittarna.