Tecken:
* Berättare: (Voiceover)
* Amelia: (Sena 20-talet, nervös)
* Benjamin: (Tidigt 30-tal, upprörd)
* Clementine: (mitten av 40-talet, lugnt)
* Daniel: (Sena tonåren, busig)
* Eleanor: (Tidigt 60-tal, klokt)
Inställning: En rörig vind, fylld med dammiga lådor och bortglömda skatter.
(Scen inleds med Amelia som frenetiskt letar igenom en hög med böcker)
Amelia: (Viskar) Var är det? Var är det?
Berättare: Amelia hade letat i timmar. Nyckeln till hennes mormors hemliga dagbok saknades och tiden rann ut.
Benjamin: (Går in, irriterad) Letar du fortfarande efter den där sprängda nyckeln?
Amelia: (hoppar) Ben! Du skrämde mig! Har du sett den?
Benjamin: (suckar) Amelia, vi har gått igenom allt på den här vinden två gånger. Jag vet inte var det annars kan vara.
Clementine: (Går in, håller en kopp te) Oroa dig inte, kära du. Du hittar det. Den gömmer sig nog bara någonstans och väntar på att bli upptäckt.
Amelia: Jag hoppas att du har rätt, Clem.
Berättare: Clementine, Amelias mamma, var alltid lugn i en kris. Hon var familjens ankare.
Daniel: (springer in, håller i en dammig leksaksbil) Såg ni vad jag hittade? Det är en veteranracerbil!
Amelia: Daniel! Rör inte det! Det är en antikvitet!
Daniel: (Fler) Slappna av, Amelia. Det kommer inte att gå sönder. Jag ville bara visa det för dig.
Eleanor: (Går in, håller ett blekt fotografi) Vad är det för uppståndelse? Jag tyckte jag hörde rop.
Benjamin: Bara Amelia är dramatisk, Eleanor. Hon kan inte hitta nyckeln till sin mormors dagbok.
Eleanor: (Ler) Åh, Amelia. Din mormor var en skatt. Kanske gömmer sig nyckeln i sikte.
(Eleanor pekar på en liten trälåda på en dammig hylla)
Eleanor: Du har väl inte tittat i den rutan?
(Amelia rusar till lådan och öppnar den. Inuti, insvept i sammet, finns en enda silvernyckel.)
Amelia: (Flämtar) Den är här! Den var där hela tiden!
Berättare: Ibland är de saker vi söker efter närmare än vi tror. Och svaren på våra frågor ligger gömda för ögonen.
(Amelia ler, tårarna rinner i ögonen)
Amelia: Tack, Eleanor. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig.
Eleanor: (Klappar Amelias hand) Nämn det inte, kära du. Fortsätt nu och lås upp hemligheterna.
(Amelia tar nyckeln och rusar till den gamla dagboken, redo att reda ut mysterierna den rymmer.)