Här är vad han gör:
* Han uttrycker sin känslomässiga oro. Han känner en stark koppling till stycket och hittar det en "spegel" till sin egen situation. Han slits mellan sin önskan om hämnd och sin rädsla för att agera skräp.
* Han reflekterar över spelarnas förmåga att framkalla känslor. Han känner igen kraften i konsten att väcka våra hjärtan och sinnen, en kraftfull kontrast till den verkliga situationen han står inför.
* han ifrågasätter sin egen förhalning. Han beratar sig själv för att inte vidta åtgärder och använt spelarnas passion som jämförelsepunkt.
* Han beslutar att "fånga kungens samvete." Han bestämmer sig för att använda stycket som en fälla i hopp om att avslöja Claudius skuld och motivera sina egna handlingar.
Detta viktiga ögonblick markerar en vändpunkt i stycket. Hamlets interna konflikt intensifieras och han beslutar att ta en mer proaktiv roll när det gäller att söka rättvisa. Spelet blir en katalysator för sina handlingar, vilket leder till de dramatiska händelserna som utvecklas i de återstående handlingarna.