1. Förebild:
Shakespeare kan använda föraningar för att antyda händelser eller avslöjanden som kommer att inträffa senare i pjäsen. Detta kan skapa en känsla av förväntan och skapa förutsättningar för reaktioner när dessa händelser faktiskt inträffar. Exempel kan vara anspelningar, profetior eller omen i tidigare scener som antyder kommande konflikter eller konsekvenser.
2. Karakterisering:
Sättet Shakespeare utvecklar och introducerar karaktärer tidigt i pjäsen kan förbereda publiken för hur de kommer att reagera i senare scener. Om till exempel en karaktär är etablerad som impulsiv eller kvickmodig, kan publiken förvänta sig att de ska reagera starkt eller känslomässigt i en framtida konfrontation.
3. Teman och motiv:
Shakespeares pjäser utforskar ofta centrala teman och motiv som ekar genom hela berättelsen. Genom att väva in dessa element i tidigare scener kan Shakespeare subtilt leda publiken mot förväntade reaktioner relaterade till dessa teman. Till exempel, om tidigare scener fokuserar på konceptet hämnd, svek eller kärleksförlust, kan dessa element byggas upp till starkare känslomässiga reaktioner senare i pjäsen när specifika handlingshändelser inträffar.
4. Ironi och missvisning:
Shakespeare använder ibland dramatisk ironi eller missvisning i tidigare scener för att skapa reaktioner av överraskning, chock eller humor senare. Detta kan innebära att ställa upp förväntningar som subtilt undergrävs eller omkullkastas när handlingen fortskrider, vilket leder till reaktioner av ironi eller oväntade vändningar.
5. Parallella scener eller kontraster :
Ibland innehåller Shakespeares pjäser parallella scener eller kontrasterande situationer som skapar efterföljande reaktioner. Genom att dra paralleller eller placera olika scenarier sida vid sida kan publiken bjudas in att jämföra eller reflektera över olika reaktioner eller beteenden från ett sammanhang till ett annat.
Sammantaget förbereder Shakespeare publiken för reaktioner i tidigare scener genom tekniker som förebådande, karaktärisering, tematisk utveckling, dramatisk ironi och parallella strukturer. Dessa tekniker formar gradvis publikens förståelse av karaktärerna, situationerna och konflikterna som presenteras i pjäsen, vilket förstärker den dramatiska spänningen och känslomässiga inverkan av efterföljande händelser.