1. Tidskomprimering: Den snabba följden av händelser skapar en känsla av brådska och spänning. Handlingen känns bråttom och brådskande när Shakespeare rusar igenom händelserna.
2. Snabba scenövergångar: Scenen växlar snabbt mellan olika platser, vilket ökar pjäsens känsla av oordning och uppståndelse. Handlingen blir mer uppslukande eftersom publiken måste hänga med i förändringarna på platser.
3. Ökad konflikt: Oenigheten mellan karaktärerna utvecklas till strider på liv eller död. Detta ökar insatserna och motiverar publiken att oroa sig för karaktärernas framtid.
4. Eskalering av våld: Scenen är intensiv och actionfylld, med konflikter och strider som bryter ut. Det här ökade våldet skapar spänningar och bidrar till intrycket av att saker och ting håller på att gå mot sin spets.
5. Takt för dialog: Dialogen är snabb och intensiv och matchar handlingens takt. Detta håller publiken fokuserad och får dem att känna att de är där med karaktärerna.
6. Korta, intensiva scener: Scenerna i denna akt är ofta korta och intensiva, vilket förstärker pjäsens känsla av fart. De korta händelserna bibehåller tittarnas uppmärksamhet och ger intrycket av att händelserna håller på att gå utom kontroll.
7. Användning av budbärare: Messengers används för att snabbt leverera information mellan karaktärer och förmedla brådskande förfrågningar. Denna metod skapar spänning och framhäver den snabbhet med vilken händelser utvecklas.
8. Omen och föraningar: Scenen innehåller flera omen och anspelningar på katastrof. Dessa tips ger publiken intrycket av att katastrofen är nära förestående och ökar deras känsla av förväntan.
Publiken kommer sannolikt att reagera på dessa strategier genom att känna sig mer nervös och investerad i handlingen. Det accelererade tempot höjer dramats intensitet, vilket gör det allt svårare att förutse vad som kommer att hända härnäst. Handlingens eskalerande spänning och brådska förbereder tittarna för den tragiska klimax som följer.