1. Moralsk förebråelse: Macbeths svek mot sin kung, Duncan, skulle utan tvekan ha framkallat ett starkt moraliskt ogillande. Den elisabetanska eran hade en djup vördnad för monarkin, och varje handling som hotade den etablerade ordningen skulle ha setts som ett allvarligt brott mot både samhälleliga och religiösa normer.
2. Politisk oro: Macbeths agerande skulle ha väckt oro för politisk instabilitet och de potentiella konsekvenserna av ohämmad ambition. Pjäsen fungerar som en varnande berättelse om farorna med okontrollerad makt och de destruktiva effekter den kan ha på individer och samhället som helhet.
3. Tragisk hjälte: Trots den moraliska förebråelsen kan publiken också ha erkänt Macbeth som en tragisk figur, en en gång hedervärd man som drivs till mörka handlingar av häxornas profetior och sina egna överväldigande begär. Hans fall från nåden skulle ha framkallat en känsla av medlidande och skräck, vilket föranlett diskussioner om den mänskliga naturens komplexitet och farorna med att falla för frestelser.
4. Politisk relevans: Shakespeares publik skulle ha varit bekant med den tidens förrädiska politiska klimat, inklusive komplotter, konspirationer och maktskiften. Macbeths berättelse kan ha fått genklang med deras samtida politiska erfarenheter och oro.
5. Uppskattning för dramatiskt berättande: Samtidigt som de ogillade Macbeths handlingar, skulle publiken ha uppskattat det skickliga berättandet och den dramatiska intensiteten i pjäsen. Shakespeares förmåga att skapa spänning, konflikter och känslomässigt djup skulle ha fängslat dem och gett tillfälle till reflektion och diskussion.
Sammantaget skulle publiken under Shakespeares tid sannolikt ha sett Macbeth som en komplex figur vars handlingar tände en rad känslor och reaktioner, inklusive moraliskt ogillande, politiska bekymmer, tragisk sympati och uppskattning för pjäsens dramatiska artisteri.