Hur använder Shakespeare personifiering för att signalera att handlingen vänder mot romantiktradgey?

William Shakespeare använder ofta personifiering för att beteckna en dramatisk förändring från romantik till tragedi. Personifiering är den litterära strategin att ge mänskliga drag och egenskaper till abstrakta begrepp eller livlösa ting. Shakespeare använder denna teknik för att förse element som förmögenhet, öde eller kärlek med handlingsfrihet, vilket gör dem till aktiva deltagare i berättelsen. Så här används personifiering av Shakespeare för att indikera ett skifte från romantik till tragedi:

1. Personifiera kärlek:

I början kan kärlek föreställas som en lycklig och förenande kraft i Shakespeares romantiska komedier. Men när konflikter och hinder uppstår, signalerar att personifiera kärleken som ombytlig, skoningslös eller till och med grym ett skifte till tragedi. Denna förändring av känslor speglar karaktärernas växande osäkerhet och överhängande svårigheter.

2. Ödets personifiering:

Shakespeare använder ofta personifiering för att skildra öde eller öde som krafter som ligger utanför mänsklig kontroll. Berättelsen kan förändras, särskilt när ödet eller andra utomstående makters handlingar blir en stor konfliktpunkt i handlingen. Denna förändring understryker känslan av hopplöshet som ofta dyker upp i tragedier.

3. Personifiera döden:

För att indikera katastrofens oundviklighet och slutgiltighet använder Shakespeare tekniken att personifiera döden. Tragedin i handlingen kulminerar ofta i döden, som kan ta olika former, inklusive sjukdom, våld eller till och med andlig upplösning. Denna karaktärisering ökar känslan av dödlighet.

4. **Personifiering av naturen i en romantisk komedi skildrar ofta naturen som fridfull, harmonisk och stödjande. Men i tragedier kan naturen bli hård, oböjlig och fientlig. Denna förändring visar den känslomässiga förändringen karaktärerna går igenom samt handlingens mörkare atmosfär.

5. Personifieringstid:

Shakespeare använder tidspersonifiering för att representera flyktiga ögonblick, bleknande skönhet och händelsernas oundvikliga utveckling. Den här enheten understryker känslan av brådska och den tragiske hjältens maktlöshet att vända tidens obönhörliga gång.

Exempel från specifika Shakespearepjäser:

1. * Kärlek och tragedi i Romeo och Julia: Kärleken tycks till en början binda samman Romeo och Julia i orubblig hängivenhet, men när hinder dyker upp och deras val blir mer dramatiska, förvandlas den en gång så kärleksfulla kärleken gradvis till en kraft som driver deras bortgång.

2. Ödets personifiering i Macbeth: Häxorna representerar ödet och förutsäger Macbeths framtid. Deras profetiska visioner fångar Macbeth i ett nät av ambition, girighet och blodsutgjutelse. Vändpunkten i handlingen och Macbeths oåterkalleliga öde betecknas av denna personifiering av ödet.

3. Dödspersonifiering i Hamlet: Närvaron av själva döden anspelas ofta på i form av Ghost of Hamlets far. Spökets begär efter hämnd sätter igång en kedja av tragiska händelser som resulterar i Hamlets nedstigning till galenskap och förtvivlan.

4. Naturens personifiering i "The Tempest": Prosperos magiska förmågor ger honom kontroll över de naturliga elementen i pjäsen. Naturen förändras från den fridfulla oasen på hans ö i akt I till en arg kraft som speglar hans egen känslomässiga omvälvning.

5. Tidens personifiering i "Vinterns saga": Leontes avund och misstänksamhet över Hermiones renhet har fruktansvärda effekter för både hans kungarike och hans relationer. När Leontes får reda på fakta och försöker gottgöra sig har tiden gått och historien har tagit en dyster vändning.

Shakespeares behärskning av personifiering skapar en djup fördjupning i dramat, förstärker känslomässiga effekter och symboliserar större existentiella teman. Denna metod betonar stora vändningar i handlingen och belyser en förändring från den tidiga optimismen och kärleken till romantik till mörka teman och tragiska händelser i Shakespeares litteratur.