Det fanns inga professionella skådespelarkompanier på Shakespeares tid, så skådespelare var ofta en del av resande trupper som uppträdde på stadens torg, skråhallar och andra offentliga utrymmen. Dessa trupper leddes ofta av en "mästare på festerna", som var ansvarig för att organisera och styra föreställningarna.
Skådespelare på Shakespeares tid ansågs inte vara respektabla samhällsmedlemmar och sågs ofta som lite mer än vagabonder och skurkar. Detta berodde delvis på att många skådespelare också var prostituerade, och teatern förknippades ofta med spel, drickande och andra motbjudande aktiviteter.
Trots skådespelarnas låga sociala status var teatern en populär form av underhållning på Shakespeares tid. Människor från alla samhällsklasser tyckte om att gå på pjäser, och teatern användes ofta som ett sätt att främja politiska och sociala budskap.
Shakespeares pjäser framfördes ofta på Globe Theatre, en stor utomhusteater som kunde ta upp till 3 000 personer. Globen låg på södra stranden av Themsen och var en av de mest populära teatrarna i London.
Globeteatern var en rund byggnad med en scen i mitten. Scenen var omgiven av en grop, där groundlings (de fattigaste medlemmarna av publiken) stod, och tre nivåer av gallerier, där de mer välbärgade medlemmarna av publiken satt.
Globeteatern var en helt annan plats än moderna teatrar. Det fanns inga konstgjorda ljus, så föreställningar måste hållas under dagtid. Publiken var också mycket nära skådespelarna, och interagerade ofta med dem under föreställningen.
Att agera på Shakespeares tid var ett utmanande men givande yrke. Skådespelare var tvungna att kunna memorera långa tal, utföra komplexa fysiska rörelser och förmedla ett brett spektrum av känslor. De måste också kunna få kontakt med publiken och få dem att känna att de var en del av historien.
Trots utmaningarna var skådespeleriet på Shakespeares tid ett sätt att uppnå berömmelse och erkännande. Många av den tidens mest kända skådespelare, som Richard Burbage och Will Kempe, blev kända namn.