Det faktum att Lady Macbeth är sömngångare i första hand är betydelsefullt, eftersom det tyder på att hon inte har full kontroll över sitt eget sinne och sin kropp. Hon spelar ut sina tankar och känslor i sömnen och hon kan inte kontrollera eller undertrycka dem. Detta framgår av hur hon talar och agerar under scenen, eftersom hon är osammanhängande och osammanhängande. Hon verkar också vara omedveten om sin omgivning och omgivningen, vilket ytterligare tyder på att hon inte är helt närvarande eller har kontroll.
Innehållet i Lady Macbeths tal under sömngångsscenen tyder också på att hon lider av skuld och ånger. Hon nämner upprepade gånger mordet på Duncan, och hon verkar försöka tvätta bort blodet från sina händer. Hon talar också om att vara rädd för mörkret, och hon verkar vara hemsökt av bilden av Duncans spöke. Allt detta tyder på att Lady Macbeth inte är i fred med sig själv och att hon kämpar med skulden för sina handlingar.
Sammanfattningsvis antyder Lady Macbeths agerande i sömngångsscenen att hon är i ett tillstånd av extrem mental ångest och skuld. Hon är uppenbarligen bekymrad över sin roll i mordet på kung Duncan, och hennes sömngångar är en manifestation av hennes undermedvetna som försöker bearbeta och hantera traumat av hennes handlingar.