1. Från hybris till ödmjukhet :I början av pjäsen uppvisar Oidipus hybris, en tragisk brist som leder till hans undergång. Han litar överdrivet på sitt eget omdöme och bortser från alla varningar eller tvivel som uppstår. När sanningen om hans förflutna nyss upp, ger Oidipus stolthet plats för ödmjukhet och självmedvetenhet.
2. Upptäckten av hans sanna identitet :Avslöjandet av Oidipus sanna härkomst markerar ett avgörande ögonblick i pjäsen. Han får reda på att han omedvetet dödade sin far, Laius, och gifte sig med sin mor, Jocasta. Denna chockerande upptäckt krossar hans tro och förstör illusionen om hans oklanderliga förflutna.
3. Insikt om blindhet :Oidipus kommer att känna igen sin metaforiska blindhet, både bildligt och bokstavligt. Han hade varit blind för sanningen om sitt ursprung och konsekvenserna av sina handlingar, men nu får han en djupare förståelse för sitt tragiska öde.
4. Självstraff :Överväldigad av skuld och skam, Oidipus tillfogar självbestraffning genom att sticka ut sina egna ögon. Denna handling symboliserar hans vägran att möta den skrämmande verkligheten i sin situation och hans inre plåga.
5. Exil :Oidipus väljer att lämna Thebe och gå i exil, och erkänner att han inte längre kan vara en vältränad härskare. Detta beslut återspeglar hans accepterande av ansvaret för sina handlingar och hans önskan att bespara Thebe från ytterligare lidande.
I huvudsak präglas Oidipus resa genom pjäsen av en djupgående transformation från arrogans till ödmjukhet, okunnighet till kunskap och stolthet till självbestraffning. Han framstår som en tragisk hjälte som genom sitt lidande och självförverkligande lär ut värdefulla lektioner om konsekvenserna av mänsklig stolthet och okunnighet.