Exposition är en litterär anordning som används för att tillhandahålla nödvändig bakgrundsinformation till publiken om miljön, karaktärerna, handlingen och andra relevanta detaljer. Det används ofta i eller nära början av en pjäs för att fastställa sammanhanget och ge publiken den information de behöver för att förstå och engagera sig i berättelsen.
Exposition kan ha olika former, såsom:
1. Direktberättelse: Dramatikern kan använda en berättare eller en av karaktärerna för att direkt ge bakgrundsinformationen till publiken. Detta kan göras genom tal, monologer eller dialog mellan karaktärer.
2. Teckendialoger: Karaktärer kan delta i konversationer som naturligt avslöjar viktig information om det förflutna, deras relationer och händelserna som ledde fram till den nuvarande situationen.
3. Återblickar: Dramatikern kan använda tillbakablickar eller drömsekvenser för att transportera publiken till tidigare händelser som ger relevant kontext för den aktuella handlingen.
4. Rekvisita och inställningar: Användningen av specifika rekvisita, kostymer och scenografi kan också förmedla bakgrundsinformation om karaktärerna, deras sociala status och den historiska period då pjäsen utspelar sig.
5. Öppningskör: I antika grekiska pjäser tjänade refrängen ofta för att ge exponering och introducera pjäsens huvudteman.
Exposition är avgörande för att sätta scenen och bygga grunden för berättelsen. Genom att tillhandahålla den nödvändiga bakgrundskunskapen hjälper den publiken att få kontakt med karaktärerna och händelserna och följa berättelsen som utvecklas.