* Han börjar med en personlig anekdot: Baldwin drar omedelbart in läsaren genom att dela ett verkligt möte med en ung, vit flicka. Detta gör situationen relaterbar och visar hans genuina oro för de frågor han ska diskutera.
* Han erkänner publikens roll och ansvar: Baldwin vänder sig direkt till "lärare" och erkänner deras enorma kraft i att forma unga sinnen. Detta skapar respekt och uppmanar dem att delta aktivt i samtalet.
* Han använder ordet "vi" ofta: Detta skapar en känsla av delat ansvar och utmanar publiken att undersöka sina egna fördomar och antaganden.
* Han använder en konversationston: Baldwin undviker komplicerad jargong och skriver på ett tydligt och enkelt sätt, vilket främjar en känsla av dialog och uppmuntrar publiken att engagera sig i hans tankar.
* Han tar direkt upp komplexiteten i rasrelationer: Baldwin drar sig inte för den svåra verkligheten med rasfördomar och dess inverkan på utbildning. Denna ärlighet och sårbarhet främjar förtroende och uppmuntrar publiken att konfrontera sina egna fördomar.
Sammantaget skapar Baldwins öppning en ton av öppenhet, ärlighet och brådska . Han erkänner utmaningarna med rasfördomar men uttrycker också hopp om en mer rättvis framtid. Hans direkta och personliga förhållningssätt engagerar publiken och lägger grunden för ett kraftfullt och tankeväckande samtal.