Specifik berättelse: Symphonie fantastique är inte bara en samling abstrakta musikaliska rörelser, utan den berättar snarare en specifik historia. Berlioz gav ett detaljerat program som förklarar berättelsen bakom varje rörelse, så att lyssnarna kan följa kompositörens huvudpersons känslomässiga resa.
Beskrivande titlar: Varje sats i symfonin bär en beskrivande titel som antyder historiens fortskridande. Till exempel har den första satsen titeln "Rêveries – Passions" (Reveries - Passions), den andra är "Un bal" (A Ball), och den tredje är "Scène aux champs" (Scen i fälten). Dessa titlar ger musikaliska signaler om händelserna och känslorna som utspelar sig i varje rörelse.
Musikalisk representation av känslor: Berlioz' användning av orkesterfärger och musikaliska teman skildrar effektivt olika känslor och händelser som nämns i programmet. Till exempel, i den fjärde satsen, med titeln "Marche au supplice" (Marsch till ställningen), skapar pesanterytmen, den olycksbådande melodin och tunga instrumenteringen en känsla av rädsla och tragedi.
Specifika karaktärer och scener: Programmet introducerar speciella karaktärer, som den älskade kvinnan och huvudpersonens alter ego, och placerar dem i beskrivande scener som en bal, en pastoral miljö och en häxsabbat. Dessa element förstärker den berättande aspekten av symfonin.
Enhet genom ledmotiv: Berlioz använder musikaliska teman, eller ledmotiv, för att representera specifika idéer eller karaktärer genom hela symfonin. Till exempel symboliserar idée fixe, en återkommande melodi, den älskade kvinnan och hennes närvaro i huvudpersonens sinne.
Genom att nära sammanfläta musik med ett utommusikaliskt narrativ suddar Symphonie fantastique ut gränserna mellan rent abstrakt musik och mer explicita former av musikaliskt berättande. Dessa programmatiska egenskaper gör att den sticker ut som ett av de avgörande exemplen på programmusik under den romantiska eran.