Diktionen i dikten är upphöjd och formell, med en konsekvent användning av metaforiskt språk. Till exempel, i den första kvatänen hänvisar talaren till sin kärlek som "en sommardag", och i den andra kvatänen jämför han hennes ögon med "två stjärnor". Dikten innehåller också flera exempel på personifiering, som användningen av "Döden" som karaktär.
Förutom dess rika användning av bildspråk kännetecknas dikten också av en komplex syntax som ofta innebär användning av enjambment. Till exempel, i den första kvaträn, fortsätter talarens mening om hur hans kärlek är "mer tempererad" än en sommardag in i den andra raden, vilket skapar ett smidigt språkflöde. Användningen av enjambment genom hela dikten hjälper till att skapa en känsla av brådska och passion.
Sammantaget är diktionen och syntaxen i Sonnet 29 båda väsentliga för diktens betydelse och genomslagskraft. Det förhöjda språket och de komplexa meningsstrukturerna bidrar till att skapa en känsla av tidlöshet och betydelse, och användningen av bildspråk och enjambment bidrar till diktens känslomässiga intensitet.