* Satire: Berättelsen använder överdrift och ironi för att kritisera ett samhälle som strävar efter absolut jämlikhet, även på bekostnad av individuell potential och mänsklig värdighet.
* Mörk humor: Vonnegut använder humor för att belysa det absurda och de tragiska konsekvenserna av denna påtvingade jämlikhet. De handikapp som ålagts Harrison, som vikterna och hörluren, är både humoristiska och störande.
* Dystopisk rädsla: Bakom humorn och satiren ligger en känsla av djup oro. Läsaren känner en skrämmande rädsla för Harrison och den potentiella framtiden för ett samhälle där individualitet är undertryckt.
Berättelsens stämning är inte konsekvent det ena eller det andra. Den pendlar mellan det löjliga och skrämmande och skapar en kraftfull och oroande upplevelse för läsaren. Det får oss att ifrågasätta den sanna innebörden av jämlikhet och farorna med att uppnå den till varje pris.