Dikten börjar med att berättaren, en sörjande man, sitter ensam i sin kammare en trist decembernatt. Han är vilsen i tankarna på sin förlorade kärlek, Lenore. Detta sätter den dystra och inåtvända tonen.
Ankomsten av korpen, "en forntidens sobelfågel", stör dramatiskt denna stilla kontemplation. Korpens närvaro och dess olycksbådande uttalanden höjer omedelbart insatserna och sätter diktens centrala konflikt igång.
Särskilt är korpens ankomst den uppviglande incidenten av följande skäl:
* Det stör status quo: Berättaren var redan djupt bekymrad, men korpens entré introducerar ett nytt och oväntat inslag i hans liv.
* Det väcker frågor och oro: Korpens olycksbådande närvaro och kryptiska uttalanden får berättaren omedelbart att ifrågasätta hans förstånd och möjligheten att finna tröst i livet efter detta.
* Det driver berättelsen framåt: Korpens närvaro blir katalysatorn för berättarens eskalerande paranoia och tvångsmässiga ifrågasättande av fågeln. Denna interaktion underblåser diktens dramatiska spänning och driver berättelsen mot sitt tragiska slut.
Därför är korpens ankomst den avgörande vändpunkten som sätter diktens centrala konflikt i rörelse och bestämmer dess kurs.