Slaget i labyrinten, en malström av kaos. De fladdrande facklarna kastar groteska skuggor på de monstruösa ansiktena som omger honom. Annabeth, hennes silverfärgade hår en ledstjärna i mörkret, hennes röst en lugnande närvaro mitt i bråket. Tyngden av hans fars svärd, Riptide, i hans hand, en betryggande tröst.
Han mindes paniken, det desperata försöket att undkomma labyrintens slingrande passager. Det plågsamma valet han var tvungen att göra:lämna Annabeth bakom sig eller riskera bådas liv. Det illamående knarrandet i benen, den brännande smärtan som slet genom honom när han ramlade, rädslan som hade kvävt honom, tanken på att han hade svikit henne.
Han öppnade ögonen, den välbekanta blå himlen ovanför Camp Half-Blood en skarp kontrast till labyrintens tryckande mörker. Fantomsmärtan var borta, ersatt av den dova värken av ett läkande sår. Hans hjärta bar dock fortfarande ekot från den dagen, den kyliga påminnelsen om vad han hade mött och vad han hade förlorat.
Slaget i labyrinten, en skarp verklighet som förblev etsad i hans minne, en ständig påminnelse om monsters kraft, djupet i hans kärlek till Annabeth och den orubbliga styrkan inom honom.