Detta händer i akt 1, scen 5, efter att spöket har talat med Hamlet och avslöjat att han är hans far, kungen. Han berättar för Hamlet att han mördades av sin bror, Claudius, som sedan gifte sig med Hamlets mor, Gertrude. Spöket avslöjar också att han nu är instängd i skärselden och inte kan vila förrän hans mord är hämnd.
Det är denna uppenbarelse, specifikt spökets önskan om hämnd, som övertygar Hamlet om att spöket inte är ond. Här är varför:
* Spökets identitet: Spöket uppenbarar sig som Hamlets far, en figur Hamlet älskade och respekterade djupt. Detta gör omedelbart spöket mer sympatiskt och mindre sannolikt att vara en demonisk trickster.
* Spökets motiv: Spökets önskan om rättvisa och hans längtan efter fred är begriplig, till och med ädel. Detta förstärker Hamlets tro att spöket är äkta och försöker rätta till ett fel.
* Spökets karaktär: Spöket beskrivs som bedrövligt, sorgligt och tyngt av sitt öde. Detta ökar hans trovärdighet ytterligare och övertygar Hamlet om att han är en riktig lidande varelse.
Medan Hamlet fortfarande kämpar med tvivel och brottas med implikationerna av spökets uppenbarelse, är han i slutändan övertygad om att spöket är äkta och förtjänar hans förtroende. Denna övertygelse driver honom att söka hämnd mot Claudius, mördaren som har tagit sin fars liv och hans rättmätiga plats på tronen.